Den tillfälliga besökaren

  När man åker runt i Österrike, nu mest i Tyrolen, så blir man medveten om vilket rykte svenskar har. Jag talar här om invasioner. I modern tid betyder det skidåkare som vill leva livets glada dagar en vecka om året i alperna. Under denna vecka pressas allt in, speciellt alkohol, vilket leder till en del kontroverser med den lokala befolkningen. Det fanns en tid när svenskar var portförbjudna på en del platser. Tack och lov har detta nu rättat till sig och jag tror att de flesta skidåkare numera håller firandet på en rimlig nivå. Njuter av snö, berg, fin natur och skidåkning. Ska man tala om invasioner i den bemärkelse vi oftast tänker på dem, får vi gå tillbaka till 1600-talet. Närmare bestämt till trettioåriga kriget då svenska armen härjade i dessa trakter. Av dessa härjningar finns en del historiska lämningar kvar.  I torsdags var det en fin, solig dag och vi tog bilen och körde upp i bergen till Leutasch. Det ligger i närheten av Seefeld, nära tyska gränsen. Vi drog oss ner mot g

Idag såg det ut så här på morgonen. Vet inte om ni kan se ordentligt men stora flingor faller sakta ner. Efter en vårlik tid är nu vintern tillbaka. Minusgrader under nätterna och plusgrader på dagarna. Det gör att snön inte riktigt vill ligga kvar här i staden. Nu har vi njutit av sol och vår och då känns det lite tungt att vara tillbaka i vintern. Det lär ska snöa en vecka till så det är bara att förbereda sig. Vad tänker jag på när det gäller snö? Naturligtvis på barndomens stränga vintrar i de djupa skogarna i Småland. Frågan om det ska bli snö eller inte i år fanns inte. Det var alltid snö. Man roade sig med att åka skidor och skridskor och att gå och titta på ishockey. Det fanns ingen ishall i Virserum, rinken låg utomhus vid idrottsplatsen. Kommer ihåg en kväll när jag gick ner för att titta på en match. Det var minus 20 grader, snön knarrade under stövlarna och rök kom ur munnen. I pausen fick man värma sig med varm apelsinsaft. Det var bland den godaste jag druckit på den tide

Under corona så spenderar vi våra dagar med utflykter och promenader. Det är väl en av fördelarna med denna pandemi, att man kommer ut i skogen lite mer. Här i Österrike finns ju fina vandringsleder och vi provar för det mesta olika. Problemet för mig är att jag har svårt att gå när det är för brant. Det är därför en känslig uppgift för Martin att hitta leder som löper mer eller mindre horisontellt. Denna tur var perfekt ur den synvinkeln. Lite uppför till att börja med, men sedan var det ganska horisontellt genom vacker barrskog.  Slutmålet för vandringen var en överraskning. Dessutom lyckades jag missuppfatta Martins information om slutmålet. Tyckte han sa att där skulle finnas ett torn (tower), men han sade 'Thaur'. Blev därför dubbel lycka när jag såg den vackra borgruin som låg framför mig. Du ser den på bilden ovan och nedan. Slottet byggdes i slutet av 1100-talet av grevarna av Andechs. Från 1232 finns dokumentation om att både slottet och den närliggande saltgruvan till

Den tillfälliga besökaren är jag. Här delar jag med mig av mina nedslag i historien, naturen, kulturen, böckernas värld och andra delar av intresse. Är du intresserad av att läsa om böcker, så besök gärna min bokblogg  The Content Reader.   Jag är för tillfället i Innsbruck i Österrike hos min man Martin. Så här i coronatider är det ganska lugna tider. Vi gör vad vi gjort det senaste året; handlar mat och går på promenad. Här finns fina omgivningar. Innsbruck ligger i en dalgång och bergen reser sig runt om. Det kan bli lite klaustrofobiskt för en som är född i de djupa skogarna i Småland. Man får ta sig en bit upp i bergen och beundra naturen och utsikten. Jag kommer att berätta om en del av utflykterna vi gjort. Numera är vi bägge pensionärer och har tid till vårt förfogande. Än mer så i dessa coronatider. Under årens lopp, och 20 stressiga år i Bryssel, har vi diskuterat fram och tillbaka vad vi vill göra när vi går i pension och har tid till vårt förfogande. Många förslag har dryft