Mot polcirkeln

17-20 juni, 2021

Mot Haparanda och finska gränsen. Inte läge att ta sig över så vi gjorde en kort sväng i stan. Morfar var stationerad i Haparanda och Karungi under kriget och vi följde lite i hans fotspår, utan att hitta något speciellt. Karungi är en mycket liten plats idag, ca 200 invånare. Byn är vackert belägen vid Torneälven. Vi hittade en informationstavla där det nämndes att:

"När 2:a världskriget börjar 1939 kommer många soldater att tillbringa sin krigsberedskap längs Torneälven. En del av soldaterna kommer att vara förlagda i Karungi med omnejd."

Det är nog så långt vi kommer med den biten. Vi fortsatte norrut och hamnade i Övertorneå, på campingen "Norrsken Lodge". Drivs av ett schweiziskt par och det var mycket gemytligt. Mycket myggor också, så vi tillbringade första kvällen i restaurangen för lite hemlagad mat. Där var gäster från både Tyskland och Schweiz så Martin kände sig hemma med språket. Dagen efter satt jag i restaurangen och skrev och tittade på fotboll, Sverige - Slovakien, 1-0 efter straff. Denna kväll blev det röding till middag.  

Vår resa fortsatte, genom blomstrande fält där blommorna lyser i kapp med varandra. Det är nog den bästa tiden här får jag för mig. Så vackert med allt det gröna och blommorna i alla regnbågens färger. Vi behövde inte köra så långt förrän vi hamnade vid Polcirkeln. Vi var där den 19 juni så mycket lämpligt. Norra polcirkeln eller arktiska cirkeln "är den yttersta plats - räknat från Nordpolen - där solen inte går ner vid sommarsolståndet samt inte går upp vid vintersolståndet." (Wikipedia).

Platsen har åtta flaggor och de representerar de länder genom vilken norra polcirkeln passerar. Länderna är:

Norge, Sverige, Finland, Ryssland, USA (över delstaten Alaska), Kanada, Grönland (Danmark) och Island (över ön Grimsey). 

Var lite av en händelse att passera platsen, tycker i alla fall jag. Vi åt en pizza och tog en kopp kaffe, innan vi drog vidare och hamnade vid Kengis Bruk och Kengisforsen. Det är ett järnbruk och anlades i mitten av 1600-talet, av Arendt Grape. Detta ledde till en betydande inflyttning av valloner (se där, belgisk anknytning) och svenskar. Det var, när det begav sig, världens nordligaste järnbruk. Idag finns inga lämningar kvar ovan jord. Bruket brann 1879 och produktionen lades sedan ner.

Det ligger vackert vid Kengisforsen som är den största forsen längs Torneälven, med en fallhöjd på 18 m och en längd på 600 m. Den är idag populär bland laxfiskare. Vi träffade på en kille från Helsingfors som fångat 15 laxar på en vecka. 

Så var det dags att dra sig västerut mot Kiruna, men först gjorde vi ett snabbt besök i Pajala. En ort man alltid hört talas om men inte vet så mycket om. Det visar sig att Lars Levi Laestadius bodde här i många år. Vem var då Laestadius frågar man sig? Jo, han var en svensk präst som blev ledare för den inomkyrklig väckelse som kallas laestadianismen efter honom. Han var även framstående som botaniker, författare till flera böcker och skrifter samt stark förespråkare för helnykteristen. Vad är då laestadianismen? Vi får gå till Wikipedia för mer information.

"Læstadianismen är en luthersk inomkyrklig väckelserörelse. Rörelsen är uppkallad efter Lars Levi Læstadius (1800–1861), som var präst i bland annat Pajala församling och Karesuando församling och vilkens botpredikningar gav upphov till en väckelse som spred sig snabbt över Nordkalotten. Inte minst bland samerna kom den att förändra mångas livsföring och minska alkoholmissbruket. Rörelsen har senare även spridit sig till Nordamerika. Största utbredning har den i Finland. Efter att Læstadius avlidit blev Johan Raattamaa rörelsens ledare. Efter dennes död 1899 splittrades rörelsen.

Læstadianerna samlas ofta i hem och bönhus men organiserar också stora sammankomster med anhängare från flera länder. Vissa riktningar av læstadianismen motsätter sig preventivmedel och reglering av barnafödande, exempelvis västlæstadianerna i Sverige. För västlæstadianerna är den viktigaste samlingsorten Gällivare, där man årligen samlas under julhelgen. För östlæstadianerna är den viktigaste samlingsorten Pajala, där Læstadius dog och där även Læstadiusgymnasiet ligger. Læstadianer hälsar traditionellt på varandra med frasen ”Guds frid” eller ”Guds fred”.

Gudstjänsterna är till formen enkla och består i huvudsak av långa predikningar och karaktäriseras också av inslag av extatiska känsloyttringar och en offentlig syndabekännelse där församlingsmedlemmarna ber varandra om förlåtelse för begångna synder. Syndabekännelsen kan äga rum i samband med skildringar av Jesu lidanden. Læstadianerna organiserar egna församlingar (utan medlemsregister), trots att de kvarstår som medlemmar i folkkyrkor som Svenska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Læstadianerna baserar sin tro på Bibeln och på Martin Luthers och Læstadius skrifter och postillor. Svenskspråkiga laestadianer oavsett inriktning i Sverige såväl som i Finland använder sig av Karl XII:s bibel, eller på senare år reformationsbibeln som är en språkligt moderniserad revision av densamma.

Den læstadianska rörelsen är splittrad i flera riktningar. I Nordamerika och Norge är västlaestadianerna flest, i Sverige östlaestadianerna och i Finland gammallaestadianerna. De svenskspråkiga laestadianerna i Finland är dock nästan uteslutande östlaestadianer. Den största gruppen i världen med över 100 000 anhängare är gammallæstadianerna."

Se där, lite religionshistoria på köpet. Muséet var tyvärr inte öppet men vi kunde ta en tur i parken där en staty av Laestadius finns. 

Vi fortsatte mot Kiruna och såg vår första ren på vägen. Hitom Kiruna hittade vi det trevliga Arctic camp där vi kunde parkera vår bil precis vid vattnet och njuta av stillheten och en roddtur när andan föll på.