Struves meridianbåge

Torsdagen den 17 juni, 2021

Vad är det för båge kanske ni frågar er? Det gjorde i alla fall vi, och beslutade oss för att följa den bruna skylten som aviserade platsen för meridianen. Två kilometer stod det på skylten. När vi kom fram till parkeringen hittade vi en annan skylt; ta bilen eller promenera fem kilometer. Eftersom klockan redan led mot kvällningen var beslutet lätt, vi tog bilen. Vi hade inte kört mer än hundra meter när nästa skylt gjorde gällande att man körde skogsvägen på egen risk. 

Vi fortsatte framåt med stor försiktighet. Körde, körde och körde. Eftersom man inte kunde köra mer än ca 20 km så tog det sin tid. Äntligen kom vi fram till en liten informationsskylt om Struves meredianprovning. Insåg att vi hade ca 200 meter kvar och fortsatte framåt. Gick och gick, svärandes över myggen och till synes ingen ansats till något monument över Struve. Fram med google maps, men fungerar inte så bra i skogen. Efter att vi gått bra mycket mer än 200 meter vände vi om mot bilen. Vi insåg att vägen nog måste finnas i närheten av skylten. Mycket riktigt, när vi vände oss tillbaka i den riktning vi kommit stod en skylt om Struves mätplats 500 meter in i skogen. Man undrar varför den inte satt på andra sidan stigen så att man ser den när man kommer körandes?

In bland snåren, med viftande armar för att hålla myggen borta. Så synd med myggen. Skogen är underbart vacker, särskilt när solen ligger lite lägre. Till slut kom vi fram och då frågade Martin: "Är det här allt?" Vad såg vi? Ett träkors stod där mitt i skogen och inte så mycket annat. Jaha, det är också ett världsarv. Snabbt tillbaka till bilen för att fly från myggen, och en sakta tur tillbaka till civilisationen. Vi såg skyltar till flera mätplatser i området, men var överens om att en räckte. 

Kanske lite intressantare att få bakgrunden till dessa revolutionerande mätningar. Och vem var Struve? Denna gång förlitar jag mig på Länsstyrelsen i Norrbotten för information.

"Är jorden verkligen helt rund? Det hade Europas vetenskapsmän frågat sig sedan 1600-talet. Ett par hundra år senare tog astronomen Wilhelm Struve initiativ till ett gigantiskt mätprojekt för att bestämma jordklotets exakta form och storlek. Struves meridianbåge är idag ett världsarv. I detta ingår fyra mätpunkter i den svenska delen av Tornedalen.

Struves meridianbåge är en kedja av kartlagda mätpunkter på jordens yta. Under 1800-talet samarbetade vetenskapsmän i Europa med så kallade gradmätningar. Den mest omfattande genomfördes 1816 - 1855 under ledning av astronomen Wilhelm Struve. Utifrån vinklarna hos uppmätta trianglar på marken beräknade man avstånden mellan 265 uppmätta punkter - från Izmail vid Svarta havet i söder till Hammerfest i Nordnorge.

Själva metoden med triangelmätning hade använts i ett par hundra år. Men utifrån nya data gick det att beräkna jordklotets form och storlek mer exakt än tidigare. Mätningarna bekräftade också teorin att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna. Arbetet fick avgörande betydelse för lantmäteriteknikens utveckling och för framställningen av kartor.

...

Arbetet med gradmätningarna var strapatsrikt och utfördes ofta till fots genom obanad terräng. Förutom ett stort vetenskapligt framsteg var projektet ett tidigt exempel på vetenskapligt samarbete mellan flera nationer.

Projektet var möjligt tack vare astronomen Wilhelm Struves ledning och genom det gränsöverskridande samarbetet. I Sverige finns sju mätpunkter, men bara fyra av dem är med på världsarvslistan."

Ett nog så viktigt arbete och vi ska kanske inte klaga på strapatserna. Säkert ingenting jämfört med vad de som utförde mätningarna fick vara med om. Men Struve då? Ingen fara, jag har inte glömt bort honom, och Wikipedia har som vanligt bakgrunden. 

"Struves meridianbåge (eller gradmätning) är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve 1816–1855 i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning för att fastslå jordklotets exakta form och storlek.

När den uppfördes genomkorsade kedjan nationerna Sverige, Norge och Ryssland. Den bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. Kedjans första punkt är belägen i Tartu observatorium i nuvarande Estland, där Struve genomförde stora delar av sin forskning. 2005 skrevs kedjan in i Unescos världsarvslista. Världsarvet består av 34 av de 265 ursprungliga mätpunkterna i kedjan, som är markerade med borrhål, rösen, minnesplakat, järnkors eller obelisker."

En fantastisk bedrift och framgång för vetenskapen.  Och vi var här och fick se platsen.